Amandas kostresa – från extrema dieter till ett hållbart förhållande till mat

När jag var 18 år gick jag ner 25 kilo.

De första 20 kilona försvann på ungefär fyra månader och de sista fem under en längre period. Utifrån såg det förmodligen ut som att jag hade gjort en imponerande förändring. Jag fick höra att jag var duktig, disciplinerad och målmedveten. Och det var jag också. Problemet var bara att metoderna jag använde inte var särskilt hållbara.

4 månader mellan bildena år 2012. Jag hade lyckats gå ner i vikt, men jag hade inte lärt mig hur jag skulle äta eller leva för att må bra på lång sikt. Istället hamnade jag i flera år av strikta regler, extrema dieter och perioder där allt kändes förstört så fort jag inte följde planen perfekt.

Disciplin var aldrig mitt problem

Jag har aldrig haft särskilt svårt för att ta mig an en tuff utmaning. När jag bestämmer mig för något går jag ofta in helhjärtat och gör det som krävs. Därför var det inte speciellt svårt för mig att följa en strikt diet under en begränsad period.

Jag kunde stå emot hunger, tacka nej till mat och följa regler till punkt och pricka. Jag kunde vara väldigt målmedveten när jag visste att det fanns ett slutdatum eller ett tydligt resultat att arbeta mot. Det var därför lätt att tolka mina resultat som ett bevis på att metoden fungerade.

Men mitt problem var aldrig att klara en hård diet i några månader. Problemet var att jag inte kunde fortsätta leva så resten av livet.

När perioden var över hade jag inget fungerande sätt att äta på. Jag kunde antingen vara strikt och följa reglerna eller känna att jag hade tappat kontrollen helt. Det fanns inget naturligt mellanting. Jag behövde egentligen inte bli bättre på att pressa mig själv. Jag behövde hitta en livsstil som inte krävde att jag gjorde det hela tiden.

När kolhydrater blev fienden

Under de här åren provade jag flera olika dieter, och många av dem byggde på samma grundidé: kolhydrater skulle bort.

Bröd, pasta, ris och potatis blev livsmedel som jag försökte undvika så mycket som möjligt. Jag trodde att kolhydrater var en av de främsta anledningarna till att jag hade varit överviktig och att jag behövde utesluta dem för att lyckas.

Ju striktare jag var, desto mer kändes det som att jag gjorde rätt. Att vara hungrig kunde nästan upplevas som ett kvitto på att dieten fungerade. Jag tänkte inte särskilt mycket på hur jag mådde, hur mycket energi jag hade eller om sättet jag åt på skulle fungera i ett vanligt liv. Fokus låg på resultatet och på att hålla mig till reglerna.

Idag ser jag på mat på ett helt annat sätt. Kolhydrater, protein och fett är en självklar del av mina måltider. Jag försöker inte bygga måltider genom att först fundera på vad jag måste ta bort, utan genom att se till att kroppen får det den behöver.

Jag idag år 2026. Protein hjälper mig bland annat att hålla mig mätt och ger kroppen förutsättningar att bygga och bevara muskelmassa. Kolhydrater ger mig energi till träning, arbete och vardag, medan fett också fyller viktiga funktioner och hjälper till att göra måltiden både mättande och god.

Det var aldrig kolhydraterna i sig som var problemet. Problemet var att jag hade delat upp mat i tillåtet och förbjudet.

När allt eller inget tog över

När man har tydliga regler för vad man får och inte får äta blir det lätt att varje avsteg känns som ett misslyckande. Så fungerade det för mig.

Om jag åt något som inte ingick i min plan kunde jag snabbt tänka att dagen redan var förstörd. Och om jag ändå hade brutit mot reglerna kunde jag lika gärna fortsätta. Istället för att äta något jag tyckte om och sedan fortsätta dagen som vanligt blev det ofta starten på en period där jag släppte allt.

Efteråt kom skammen. Jag kände att jag hade misslyckats och lovade mig själv att börja om. På måndag skulle jag vara strikt igen. Nästa vecka skulle jag göra allting rätt. Jag skulle bara skärpa mig lite mer.

Det blev ett återkommande mönster. Jag följde en hård diet, gick ner i vikt, tappade rutinerna, åt mer och började sedan om igen. Vikten gick upp och ner, men den största påfrestningen var egentligen inte siffrorna på vågen. Det var hur mycket tankekraft maten tog.

Jag funderade ständigt på vad jag fick äta, vad jag redan hade ätit och hur jag skulle kompensera för det. Jag lät också vågen få alldeles för stor betydelse. Siffran kunde påverka hur jag såg på mig själv och avgöra om jag upplevde dagen som lyckad eller misslyckad.

Jag trodde att jag bara älskade mat

Under en lång tid tänkte jag att jag helt enkelt älskade mat mer än andra “vanliga” människor. Jag kunde säga att nästan allt jag åt var det godaste jag visste och ville sällan att maten på tallriken skulle ta slut.

Jag trodde att jag alltid skulle vara hungrig och att jag saknade någon form av naturlig stoppknapp. Eftersom jag hade varit överviktig en stor del av mitt liv kändes det också som en del av min personlighet. Jag var bara en sådan person som kunde äta mycket och alltid ville ha mer.

Idag ser jag på det annorlunda. Efter flera år av dieter, förbud och perioder med för lite mat hade jag tappat kontakten med både hunger och mättnad. Kroppen litade inte på att den skulle få tillräckligt med mat eller att maten skulle finnas kvar senare.

När ett livsmedel bara är tillåtet ibland blir det också väldigt laddat. Då känns det logiskt att passa på när man väl får möjligheten. Jag åt inte alltid stora mängder för att jag faktiskt var hungrig, utan för att jag inte visste när jag skulle tillåta mig själv att äta samma sak igen.

Orden från min mamma satte igång något

En dag sa min mamma något väldigt enkelt till mig:

“Du behöver inte äta en hel limpa idag. Du kan äta en skiva idag, en imorgon och en dagen efter det. Brödet finns kvar.”

Det låter kanske självklart, men för mig var det ett helt nytt sätt att tänka. Bröd hade blivit ett sådant livsmedel som jag antingen undvek helt eller åt mycket av när jag väl tillät mig själv att äta det.

Hennes ord gjorde att jag för första gången började fundera på varför jag kände att jag behövde passa på. Tänk om jag faktiskt kunde äta en skiva bröd idag och veta att jag fick äta det igen imorgon? Tänk om ingenting behövde vara förbjudet? Tänk om jag inte behövde vänta på en särskild dag eller period för att få äta sådant jag tyckte om?

Det var inte så att allt föll på plats just där och då. Jag gick inte hem och förändrade hela mitt förhållande till mat över en natt. Men hennes ord satte igång tankar hos mig och planterade ett frö.

Det tog ytterligare flera år innan jag verkligen fick till det.

Det tog tid att lära om

Att förstå att extrema dieter inte fungerade för mig var en sak. Att veta vad jag skulle göra istället var något helt annat.

Jag hade under lång tid tänkt i regler, förbud och snabba resultat. Att plötsligt äta balanserat och lita på kroppen kändes därför inte självklart. Jag behövde lära mig hur mycket mat jag behövde, hur en måltid kunde byggas upp och hur jag kunde äta på ett sätt som fungerade även när livet inte var perfekt.

Jag behövde också acceptera att hållbara förändringar ofta är mindre dramatiska. De ger inte alltid den där direkta känslan av att man gör en stor satsning. Istället handlar det om sådant som att äta regelbundet, få i sig tillräckligt, planera när det behövs och fortsätta även efter en dag som inte blev exakt som man tänkt sig.

Det låter enklare, men för mig var det betydligt svårare än att följa en strikt diet. Jag behövde släppa behovet av perfektion och börja träna på att vara konsekvent istället.

Anna förändrade min syn på kost och hälsa

En person som har haft en väldigt stor betydelse för min resa är Anna Stålnacke, grundare av Livity. När vi träffades hade Anna redan arbetat som personlig tränare i många år och hon anställde mig på ett av sina gym. Under åren som följde lärde hon mig inte bara mer om kost och träning, utan också om hur hälsa faktiskt kan vara hållbar.

Anna hjälpte mig att förstå att hälsa inte handlar om att äta så lite som möjligt eller att alltid välja det mest kalorisnåla alternativet. Det handlar om att ge kroppen rätt förutsättningar, äta tillräckligt och skapa vanor som fungerar i det liv man faktiskt lever.

Hon lärde mig att släppa mycket av den rädsla och laddning som tidigare fanns kring mat. Jag började förstå mitt energibehov, vikten av en balanserad kost och hur maten påverkar både träning, återhämtning och välmående.

I år har Anna och jag arbetat tillsammans i tio år. När Livity lanserades för fem år sedan fick jag vara med från allra första början som medgrundare, och sedan dess har vi tillsammans haft förmånen att hjälpa över 50 000 svenska kvinnor att skapa en mer hållbar relation till kost, träning och hälsa.

Det är något jag är otroligt stolt över. Att få arbeta sida vid sida med Anna och hjälpa andra kvinnor att hitta ett lugnare och mer hållbart förhållande till mat och träning känns nästan overkligt när jag tänker tillbaka på var min egen resa började.

Det som en gång var min största kamp har idag blivit mitt viktigaste driv.

Verktyg som hjälper dig att förstå – inte begränsa

En av de viktigaste insikterna jag har fått är att kunskap skapar trygghet.

När jag levde efter extrema dieter försökte jag mest gissa mig fram. Jag visste inte hur mycket energi kroppen faktiskt behövde, hur mycket protein jag fick i mig eller varför vissa måltider gjorde mig mätt medan andra ledde till att jag snart blev hungrig igen. Jag följde regler istället för att förstå varför de fanns.

Du behöver inte göra resan ensam

Om du känner igen dig i min berättelse vill jag att du ska veta en sak: förändring är möjlig. 💕

Den behöver inte börja med ännu en diet, ett nytt förbud eller löftet om att vara perfekt från och med måndag. Den kan börja med ett litet steg – att förstå din kropp lite bättre, visa dig själv lite mer tålamod och skapa vanor som faktiskt fungerar i din vardag.

Om du vill prova Livity får du just nu möjlighet att testa appen kostnadsfritt i en månad. Vi hoppas att den kan ge dig samma kunskap, struktur och trygghet som den en gång gav mig.

Har du frågor eller vill komma i kontakt med mig eller någon av mina kollegor? Hör gärna av dig till oss på hello@livityapp.com⤴︎. Vi hjälper dig gärna.

Vi hoppas att vi får vara en del av din resa. 🫶🏻